Det är lite konstigt det där, man går och längtar hela vintern och våren efter sommaren och sen swishar den bara förbi.
Jag satt och pratade med en kusin till mig som är 12 år och kom fram till att det var 2,5 vecka kvar av sommarlovet var hon uttrycker 
”va?! Jag som hade så mycket jag skulle göra under sommaren som jag inte gjort”.
Det får mig att tänka på att jag själv är som så att det är väldigt lätt att planera en massa som man vill göra, och ofta då hinner jag inte stanna upp och bara vara i nuet. Jag tror att det kan vara en bidragande faktor till att jag ofta känner att jag blivit snuvad på i detta fallet sommaren.
Varför är man så bra på att planera och fylla sin tid istället för att försöka ta dagen som den kommer. Det är lite som när barnen var små och sov på dagarna, den tiden de sov fanns det så mycket jag ville göra det kunde vara passa på att vila, städa, tvätta, träna.. ja redan vid tanken på att barnen snart sover gjorde att stressen ökade.
Denna sommaren har vi verkligen försökt att i än större grad inte planera allt för mycket utan låta dagarna komma och göra det som faller oss in. Barnen har ofta tjatat om att de vill leka med kompisar och vill planera för flera dagar i sträck, men där har vi stoppat dem och sagt nej vi får se när den dagen kommer just för att inte känna oss låsta utan att både vi föräldrar och barnen ska ha möjlighet att känna efter för var dag.
Så något jag tar med mig är att jag inte ska försöka planera så mycket hela tiden, utan ge mig och familjen tid att bara få vara. Lättare sagt än gjort men genom att bara göra sig medveten om vad som kan vara en del till att minska stressen, gör det lättare att förhindra den eller iaf lindra den något och kanske slippa den där känslan av att bli snuvad på något.
PT for you 